Complaining
Vi kan börja med maten. Jag äter samma sak varje dag, ofta två gånger om dagen, om jag inte äter ett mål ute för att få lite förändring. Jag äter inte mycket då maten ofta är kall och torr (åtminstonde på kvällarna). Oftast är den så torr att jag knappt kan svälja. Det gör ont och jag känner klumpen med pomme långsamt staka sig nedför strupen. Hjälper inte ens att dricka vatten till.
För Emelies del finns det inte alls mycket att äta och hon som vanligtvis äter väldigt hälsosam mat med mycket grönsaker har svårt att få i sig tillräckligt med mat. Visst finns det lite grönsaker, men folket här använder samma sak att ta salladen med som till tonfisken. Det gör salladen i princip oätlig för henne. Att de använder sina egna bestick för att ta mera mat hjälper henne ju inte heller. Varje dag frågar hon mig om det är kött i maten, inte ens kockarna vet det..
Man kan aldrig säkert veta om det legat en kackerlacka bland maten man äter heller. Har hört att de hittar dem lite här och var.
Maten serveras kl 7, 12 (när vi jobbar får vi inte äta förrän kl 14) och 23. Det är alltför lång tid mellan måltiderna och när jag äter så pass lite som jag gör blir jag väldigt trött. Är fan förvånad över att jag inte gått ner i vikt.
För att inte svälta helt mellan måltiderna köper vi med oss lite att äta till rummet. Bara det drar ju pengar ur plånboken och vi kan nästan bara köpa torra produkter på grund av brist på kylskåp. Jag äter salta kex utan något på, chokladflingor utan mjölk och så vidare.
Rummet. Det är alltid stökigt i vårt rum. Det hjälper inte att vi städar i ordning och sopar och grejar, det är lika sandigt och äckligt på golvet efter bara några timmar i alla fall. Varje gång jag ska ta upp fötterna på sängen måste jag sopa av dem ordentligt för att inte sängen ska kännas som en sandlåda.
Vi har en tv på rummet men den funkar inte. Vi har tidigare kunnat få igång hotellets egen kanal men även den är borta nu. Varken knapparna på tvn eller på fjärrkontrollen fungerar.
Våra garderober är trasiga, sneda och saknar tillräckligt med hyllor. Jag är nästan rädd för att de ska ramla över mig när jag står framför en. Bristen på hyllor har resulterat i att jag inte får plats med alla mina kläder i någon garderob utan får ha dem liggandes på/i mina väskor som fortfarande ligger framme på golvet. Jag hittar nästan aldrig vad jag letar efter.
Duschen är så liten att man knappt får plats i den. Från början hade vi inget duschdraperi utan man fick klämma in sig i hörnet och rikta strålen rakt mot sig för att så lite vatten som möjligt skulle skvätta ner hela golvet. Nu har vi åtminstone ett duschdraperi, trots att det är mögligt, och handukar som ligger på golvet runt duschen för att suga upp vattnet. De blir dock genomblöta och äckliga direkt och vi måste dra ur allt vatten emellanåt.
Kackerlackorna är ju inte heller något vi hurrar för. Har tappat räkningen över hur många vi haft nu men det är runt 10 stycken. De flesta håller sig som tur är i badrummet och i hallen, men två stycken har hittat fram till Emelies grejer. Så fort vi ser en kackerlacka springer vi och hämtar sprayen och tar död på den, men sprayen stinker och jag skulle inte bli förvånad om vi blev förgiftade så mycket som vi har sprutat. Att hela tiden behöva se sig om på golv och på väggar för att inte bli överraskad av ett stort äckligt kryp är inte direkt lugnande. Inte heller att titta igenom sin säng varje kväll innan vi ska sova eller att behöva skaka våra kläder innan vi sätter på oss dem. Audrey satte på sig sin scarf och då trillade en kackerlacka ur den. Jag skulle fått total panik av att ha en på mig.
Det är fuktigt i rummet jämt. Det spelar ingen roll om vi har fönstret öppet på dagarna eller inte, det är lika fuktigt ändå. Sängarna är fuktiga och äckliga, kläderna som var torra när vi kom hit är nu fuktiga och man kan inte hänga upp något på tork, det torkar aldrig. Vi sover med andra ord i fuktiga sängar, torkar oss med fuktiga handdukar och har på oss fuktiga kläder. Väldigt mysigt.
Vi har inget kylskåp så vi kan inte köpa hem smör, pålägg, mjölk eller annat som måste hållas kylt. Med andra ord finns det inte så mycket matigt vi kan köpa.
Jobbet. Jobbet som städare är ett hårt jobb. Speciellt på ett sådant här ställe där de verkligen utnyttjar en. Vi jobbar mellan kl 07.45-15.45. För att få sova så länge som möjligt på morgonen hinner jag inte att gå till el comedor för att äta frukost. Därför består min frukost av en minibaguette, som jag tar från el comedor på kvällen, och lite vatten. Ibland glömmer jag att ta med mig bröd till rummet, då blir det en näve flingor eller några digestive kex istället. På den frukosten jobbar jag 6 h och 15 min. Lunchen får vi inte gå på förrän kl 14. Hungrig blir jag efter bara någon timme men de sista tre timmarna innan lunchen är värst. Då är jag trött i huvudet och i hela kroppen, jag svettas som en gris, hungern har tagit över magen och mina fötter och ben gör så ont att jag knappt kan gå. Även ryggen värker ibland och jag har flera blåsor i händerna. Det är även nu mina tankar på att skada mig själv är som värst. Jag tänker hela tiden på hur jag ska kunna fejka en svimning, om jag bara kan falla handlöst till golvet och låtsas att jag inte är vid medvetande, om jag kan sparka foten i väggen så att jag inte kan gå på den, om jag kan snubbla till lite lätt i trappan och skada ett ben eller kanske slå i huvudet, kanske jag kan råka tappa något tungt på min fot? Vad som helst som skulle kunna göra att jag slapp jobba. Dessa tankar far genom mitt huvud nästan hela dagarna på jobbet nu mera, värst är de som sagt under de tre sista timmarna innan lunchen. Det är inget jag bestämmer mig för att tänka på heller, det kommer automatiskt och ibland överraskar jag till och med mig själv med vilka idéer jag kan komma på.
När vi jobbar så dammar vi, sopar, torr- och våtmoppar och torkar speglar. När vi städade stora utrymmen fick vi städa hissar, sopa trappor och värst av allt – städa toaletterna. Man märker att ingen har respekt för städarna, speciellt inte män. Inne i männens omklädningsrum var det kiss och cigaretter i varje toalett (hur jävla svårt är det att trycka på den lilla knappen på toaletten och spola??) och det låg cigarettfimpar och annat skräp på golvet, trots att det stod en papperskorg precis bredvid. Nu när vi städar rum får vi inte ens ha handskar på oss när vi städar toaletterna och tanterna vi städar med vill att vi ska trycka ner hela handen och röra runt ordentligt. Vi får även bädda alla sängar som är så låga att man får ont i ryggen. Gör man något fel så suckar de, gnäller på en och gör om det själva. Man får aldrig höra när man gjort något bra, bara gnället när något blir fel.
Den bästa tiden måste vara de sista 75 minuterna. Då har man ätit och kan jobba på lite bättre igen. Och så vet man ju att det inte är så långt kvar till arbetsdagen är över.
Efter jobbet är jag så trött att jag knappt orkar göra någonting. Därför blir det bara att packa ihop sina grejer och ta sig ner till stranden där jag försöker få sömn och solbränna på samma gång.
Språket. Jag trodde faktiskt inte att det skulle bli så här svårt med spanskan. Att jag gjort bra ifrån mig i klassrummet har ingen betydelse längre, jag kan ingenting. Alla pratar jättefort och med svåra och konstiga ord som jag inte förstår. Jag känner mig bara så hjälplös, så dum i huvudet när jag inte förstår vad de säger till mig. Speciellt cheferna, de vet att vi inte förstår speciellt bra, ändå envisas de med att prata snabbt och använda svåra ord. När vi inte förstår blir de sura, nästan arga och vi känner oss ännu dummare. Är så himla trött på spanska språket! Är inte alls lika säker på att jag vill fortsätta läsa spanska i skolan längre. Kan ju inte påstå att jag får någon slags motivation här alls. Tacka vet jag engelskan! Det går dock inte att använda det språket till spanjorerna, men till många av praktikanterna.
Inget av det jag skrivit är påhittat eller överdrivet. Denna resa har tärt på mig både fysiskt och psykiskt. Jag är så mentalt trött att jag börjar gråta nästan hela tiden. I onsdags blev jag irriterad på mamma och började gråta för tredje gången i Internetrummet. Senare på kvällen blev det inte heller bättre efter ett stort missförstånd och en hel del förvirring.
I förrgår gick jag och grät hela förmiddagen, trots att jag jobbade. Eller ja, jag grät på morgonen och hade klump i halsen och tårar i ögonen resten av förmiddagen.
Igår fick jag en gråt/skratt attack när jag pratade med Becca på Skype. Jag vet inte riktigt vad som hände. Jag började berätta hur jag mådde för henne och jag började stortjuta. Sedan började jag helt plötsligt skratta mitt i allt. Det var riktigt läskigt och en jättekonstig känsla att skratta och gråta samtidigt, och det var så intensivt att jag skakade, kände mig yr och kunde bara inte sluta. Stackars han som satt i Internetrummet då och stackars Emelie och Rebecca som antagligen inte visste vad de skulle göra. Jag kände mig så konstig att jag trodde att jag skulle svimma.
Trots allt detta, och att jag bara vill hem just nu, måste jag säga att jag inte ångrar att jag åkte hit. Det har varit en enorm upplevelse (som inte är helt slut än) som jag alltid kommer att minnas. Men tro inte att det varit en dans på rosor.
Förstår att ni har det tufft Jessica men nu är det som tur är inte många dagar igen. Ni har varit jätteduktiga som har hållt ut så länge. Men håll ut nu vännen, snart blir det lite semester där och sen hemdags och semester här hemma. Då får du sova och äta mycket:-)
